När man är en weimaraner ägare så betyder barmark samma sak som kaninsläp, viltspår och vattenapport på jaktfolksspråket. Är man dessutom norrlänning så är det särksilt sommaren som hör denna period till. När alla andra weimaranerägare drar igång denna träning i april och maj så sitter vi fortfarande på isen och pimplar, åker skoter i skogen och har vinterdäcken på. Så i juni någonstans drar vi här uppe i lapphelvetet igång på allvar, då behöver vi inte längre oroa oss för att hunden ska fastna mellan isblock på vattenapporten eller att kaninen ska försvinna i snön eller ve och fasa, att hunden ska lyckas springa rakt in i ett utfodringsområde för vintertrötta slitna renar och att vi sen ska behöva jaga hunden i tre dagar medans den är på ren-tivoli nånstans mitt ute i ingenstans. Hur som helst, träningen inför eftersöks-prov är dock inte helt problemfri på sommaren heller. Man hade ju kunnat tycka att vi ska vara nöjda när vi äntligen slipper klä på oss själva och hunden i en halvtimme innan man går ut, att vi inte behöver leta reda på ett skoterspår för att överhuvudtaget kunna träna utan att riskera drunkningsolyckor i den djupa snön och framförallt att vi slipper träna i becksvart mörker om vi beger oss ut efter kl 10 på morgonen. Men se det duger minsann inte!
För när det äntligen har blivit sommar så kommer ju även djävulens värsta vapen med den..alla dessa mygg, knott och brämsar kan nämligen få vem som helst att förlora förståndet och springa viftandes och skrikandes ut ur skogen, ordet skogstokig har ju trots allt ett ursprung. Som en pedagogisk hundägare skulle man ju dock aldrig göra något så dumt när man tränar hunden. Gud förbjude att den skulle missupfatta dina paniska skrik till att den gör fel när den apporterar. Så därför står man där helt tyst och stilla medan man väntar på att hunden ska komma in från sitt släpspår, allt medan myggen, knotten och alla andra fanskap med surrande läten cirklar runt huvudet på en, åker bergochdalbana i dina luftvägar, förorsakar blodbrist och höjer stressnivån till den milda grad att en hjärnblödning skulle ses som en lindrig konsekvens. Efter cirka 20 sekunder av denna pedagogiska metod bryts tystnaden av en frustande hundägare som i vild panik river åt sig en björkkvist och börjar veva frenetiskt runt huvudet för att inte förlora förståndet fullständigt. Att norrlänningar är lite lämpligt religiösa på sommaren är inget ovanligt heller. För när man står där och vevar som ett annat vindkraftverk är man även fullt upptagen med att be till gud. Intensiva böner där man kan lova i stort sett vad som helst för att hunden ska lyckas på första försöket och komma tillbaka med kaninen. Gulligt kan det ju tyckas, att vi norrlänningar är så måna om att hunden ska lyckas. Tyvärr är det så att vi ber för våra liv och inte för hundens skull, för skulle den komma tillbaka tom så innebär det ju att vi måste stå där i ytterligare några evighetsminuter och riskera total blodtappning medan hunde gör ett nytt försök. Skulle den mot förmodan, och trots våra intensiva böner komma tillbaka tom, ja då vänder vi oss till helt andra makter för att hunden ska lyckas denna gång. Satan, Fan och Helvetet har aldrig varit mer älskat än då och vi offrar gladeligen vår själ bara vi slipper gå in i skogen och hämta kaninen. Ty inget helvete i universum kan vara värre än att bege sig in i myggens och knottens boning. Ingen man kan ta sig ut ur det med förståndet i behåll.
Nu är det säkert några weimaranerägare som ställer sig frågan
- Ja men står det inte en spårdragare i skogen som kan gå ut med kaninen då?
Och där är svaret nej. Har man lyckats få med sig en spårdragare mer än en gång har man tur. Att fråga en hundägare om hjälp är sällan någon idé då de är fullt medvetna om vad det innebär att vara spårdragare i dessa skogar. Därför vänder man sig snart till sina lyckligt ovetande ickehundägande vänner. I all välvilja följer de oftast med en gång, får man med sig dem en andra gång kan man vara säker på att det är en sann vän. Allt som oftast slutar det dock vid det första försöket och man gör för den fortsatta vänskapens skull bäst i att inte fråga igen (det kan lätt missupfattas som att man vill ha ihjäl vännen). Så då står man där, själv, viftar i vild panik och blir euforiskt lycklig när hunden kommer in med kaninen. Efter avlämning går man raskt tillbaka till bilen (det blir sällan mer än två släp åt gången), med kaninen i en hand och bilnyckeln i högsta hugg i den andra. Det är nu det värsta eldprovet av dem alla inträffar. Hela den långa vägen tillbaka till bilen har man ingen björkruska att skydda sig med mot odjuren som ihärdigt försöker ta livet av en. Här gäller det att bita ihop, andas så lite som möjligt och gå så fort som möjligt, och för guds skull, gör inte det värsta misstaget av dem alla, motstå den starka överlevnads instinkt som slår igång, fullfölj inte reflexen, försök för bövelen inte vifta bort myggen..
Det gjorde jag idag, med kaninen i ett stadigt grepp..Sommar, underbara sommar..
0 kommentarer:
Skicka en kommentar