Mord i sinnet..

..är en väldigt bra serie som gick på tv för något år sedan. Idag är det däremot inte en serie utan tankebanorna hos en alldeles särskild grå, långhårig hund som börjar på R och slutar oftast på ett högljutt och utdraget AIJAH!!!!!! (jag nämner inga namn så ingen behöver känna sig träffad).
Jag, liksom alla andra fågelhundsägare vet ju att det råder koppeltvång ute i markerna nu, varför jag försöker undvika att bege mig ut i markerna. Det där med koppeltvång är ju däremot ett rätt vitt begrepp och så länge man har kontroll på sin hund får man minsann enligt lag ha den lös även nu!
Jag har alltid på något vis tyckt att jag har kontroll på mina hundar, de kommer på inkallning och stannar på stoppkommando, men ibland krävs det visst lite mer för att man ska kunna anses ha full kontroll, för i dag brast den lite lätt kan man säga.
Vi tar det från början..Jag befann mig ute i stallet och hade just släppt ut hundarna ur bilen för en lite rastningsrunda. Vi gick i vanlig ordning tvärs över stallplanen i riktning mot skogsvägen. Innan man når skogsvägen finns det en liten plätt med tre träd, trehundra järnbalkar och ännu fler traktorredskap, varvat med en och annan stor mossig sten. Här händer sällan något mer spännande än att stallkatten Sixten passerar så jag knallar på i vanlig takt. Plötsligt susar det förbi en grå projektil, rakt in bland denna bråte och tystnaden exploderar i ett vansinnigt oväsen. Instinktivt så vrålar jag allt vad jag kan på den grå projektilen som genast kommer farandes, jag har ju trots allt en bra inkallning på henne. Problemet är bara det att hon hinner uträtta så väldigt mycket innan kopplingarna i min hjärna har gnistrat till och jag har hunnit öppna käften och ropa på henne (vilket inte tar många nanosekunder när hon far i väg i den hastigheten, jag har nämligen av erfaranhet lärt mig att den brukar innebära ofog). Och det gjorde den även denna gång..med misstänksamma steg så går jag in bland träden för att se vad hon ställt till med, och mycket riktigt..ofog. En hel kråka har hon hunnit lemlästa på en halv millisekund, bra jobbat där.. eller så inte!
Det var inte mycket att göra åt den saken, jag behövde ingen veterinärexamen för att kunna konstatera att den kråkan inte gick att rädda livet på. Så med sammanbiten min och inte så lite avsmak fick jag avsluta jobbet och knäcka nacken på den lilla pippin. Raijah stod ute vid vägen och såg alldeles för förväntansfull ut för sitt eget bästa. Efter en lång muttrande ramsa rastas hundarna klart och den lilla kråkan paketeras för att få följa med hem. Här slösas det inte på svartfågel inte, den kan bli bra att använda vid eventuell apportruta. Och om man nu ska se det positiva i att jag har en blixtsnabb mördarmaskin så kan hon aldrig aldrig någonsin hävda att svartfågel inte går att apportera för att det smakar äckligt. Hon såg alldeles för välmående och belåten ut när hon tittade upp där inne i dungen, överlycklig med svarta ögon och lika svarta vingar spretandes ur käften...hundskrälle!