I höst blir det jaktprov, med Tindra...

Nu har Norrlandsmästaren varit och farit men jag går fortfarande runt och ler lite nu och då när jag tänker på vad som hände på lördagen.
Vi kan ju börja med det mindre roliga, att Raijah nollade båda dagarna. På lördagen förstår jag att hon nollade både vatten och släp. Det var galet mycket insekter och brämsar och fröken fräken har ju kommit på att dessa surrande flygfän är det absolut läskigaste och mest obehalgiga som finns..inte för att jag kan annat än hålla med henne egentligen men måste hon komma på det när hon ska ut i de norrländska skogarna på prov, där är de ju liksom mer regel än undantag.
Söndagen fick hon glädjande nog kritiken "dagens bästa spår" av domare Lars Karlsson och en solklar tia. Men vid vattnet ville det sig inte riktigt. Denna gång kan jag inte skylla på insekter så då skyller vi på att hon just börjat löpa!
Så till de fantastiska nyheterna.
Som bekant så var det ju Jossan som startade Tindra på eftersöket denna helg och vet ni vad, hon klarade det!!
För er som inte känner till min och Tindras historia kring detta så kan jag ju berätta.
Tindra är väldigt känslig för min sinnesstämning och blir jag nervös så vägrar hon i sten. Släpspåret har aldrig varit något större problem för oss, där går hon oftast som en klocka. Men när det gäller vattenapporteringen har det bara varit en enda lång kamp fylld med tårar och besvikelse.
På träning kan jag med lite tålamod få ut henne i vattnet och är hon väl ute så simmar hon och hämtar fågeln, hon är dessutom en jätteduktig simmerska. Men när vi sen står där på provet så spelar det ingen roll vad jag gör, jag kan skrika, vara arg, locka och lirka, simma ut med henne ja vad som helst, hon hör mig inte, gör allt annat än går ut i vattnet, på sin höjd att hon har gått ut två tre steg men sen vänder hon.
Så av fullt förståeliga skäl så har jag en förmåga att vara jätte nervös när det är dags för vattenapporten. Jag vill ju så gärna att hon ska simma ut för jag vet ju att hon kan annars, sen vet jag att det är en del som tvivlat på sanningen när jag sagt att "jo jag tränar henne och jo hon kan när det bara är vi två". Och jag klandrar dem inte för det folk har sett är att hon inte kan, men detta gör mig ju bara mer nervös eftersom att jag så gärna vill visa alla som tvivlar och alla som hjälpt oss så oerhört mycket med råd, tips och tålamod. Så tillslut försvann även min gnista, man kan bara bita ihop och ta nya tag till en viss gräns, hur mycket optimist man än är. Men efter ett års uppehåll och efter att hon fått "gå i pension" så tänkte jag i år att "ja vad tusan, vi testar väl då".
Den här gången resonerade jag och Jossan att det kanske är mellan mig och Tindra det sitter, att det har blivit så mycket "dåligt bagage" på just den här punkten så det kanske fungerar bättre om någon annan startar henne. Så sagt och gjort, i lördags blev jag förpassad till bilen medan Jossan gick ned mot vattnet med Tindra. Det var en lång och nervös väntan och flera skott ekade i luften med jämna mellanrum. Tillslut kommer Tindra springandes till bilen och är fullkomligt överlycklig och genomblöt. Då börjar ju givetvis hjärtat att slå lite snabbare och när jag kommer ned till folket vid vattnet och ser alla leenden som möter mig, då kan jag lova att tårarna rann. Gammelmora Tindra, 7 år gammal och hon har äntligen fått visa att hon kan!!

Tusen och åter tusen tack Jossan för din hjälp, det betyder så oerhört mycket för mig!

/Jenny