Det var på håret..

i sista stund, elfte timmen och allt det där man säger när det verkligen verkligen var nära en katastrof.
Vi tar det från början. Jag har ätit middag hemma hos mamma idag, grillat och gott som bara den. Till min stora glädje fick jag med mig en matlåda hem. på vägen hem fick jag ett plötslig sug efter trocadero. Men jag ville inte åka på affärn eftersom hundarna var lös i baksätet och det skulle innebära för lång för dem att vara obevakade i bilen. men så tänkte jag att in på Statoil går det ju snabbt, då borde de inte hinna ställa till det alltför mycket.
Sagt och gjort, jag skyndar in på Statoil och inser till min lycka att jag är ensam där inne. men så på f-n, när jag ska gå till kassan har det från absolut ingenstans uppenbarat sig tre personer före mig i kön. Orolig för vad som försigick i min bil så betalade jag tillslut snabbt och stressade ut till bilen. När jag rundar hörnet och ser min bil så ser jag även hur Raijah smyger från framsätet, till baksätet och i ett försiktigt grepp, längt ut med framtänderna håller hon i kanten på min matlåda. Hastigheten jag använde för att ta mig fram till bilen kan säkert platsa i Guiness rekordbok och i samma sekund som jag sliter upp bakdörren, sliter Raijah upp locket på min matlåda. Jag hinner uppfatta hennes svart och mycket förväntansfulla blick, och i samma stund som hon öppnar sin lilla trut för att norpa åt sig karreébiten så rycker jag undan matlådan under näsan på henne. Fortfarande med munnen öppen släpper hon ifrån sig ett litet förbryllat ljud och tittar upp på mig med en mycket förvånad och oförstående blick. Istället för att ge henne den utskällning jag hade på lut så brast jag ut i ett gapskratt..den pärluggle-minen skulle jag kunna betala för!